Wilma och jag har gått 7 km, mest vid vattnet runt H-sand. Vädret kunde inte vara bättre, varmt men inte fuktigt. Hittade en gräsandshona att mata, såg en annan, men det verkade inte som att gammal rostfranska föll henne på läppen!

  Lite hungrig nu, känns som att seeegsöndagen fortsätter och det blir pizza!

Vet inte om jag är seg längre, kanske är jag bara lat? Möjligen en kombination av båda. Större delen av dagen har jag varit på väg ner till stan för att mata ankor med Wilma. Förgäves har jag försökt övertala lilleman att följa med, men inte ens pengamutor har fungerat. Tog ett bad ifall att jag skulle möta mannen i mitt liv. Fast vem möter man matande ankor? Omyndiga i förälders sällskap och pensionärer? Jag är inte lagd åt vardera hållet. Singelföräldrar? Don´t think so, I´ve been down that road once. Nu hade det inte så mycket med barnet att göra som med att föräldern var ett rikspucko! Hur kom jag in på det här? Just ja, eftersom jag inte är ute efter att möta någon kan vi anta att badet bara var ett sätt att skjuta upp ankmatandet. Är nog bäst att jag pallrar mig iväg nu, annars får jag väl en stämmning från ankornas advokat i brevlådan imorgon, samt ankornas vänner demonstrerande utanför porten!

   Läste ut "Fearless Fourteen" i badet och misstänker att jag överdoserat på "Stephanie Plum", problemet är att jag måste ju fortsätta läsa, jag vill ju veta vad som händer. Det är fortfarande roliga böcker, dialogen är underbar, samtidigt börjar de kännas som de upprepar sig. Jag har känt mig besviken när jag avslutat flera av de senaste böckerna, vilket jag naturligtvis glömt när nästa kommer. Jaja, jag kanske växer ifrån det en vacker dag :)

Vaknade vid 8, åt lite, försökte somna om, men gav upp vid 9. Jazze är jätteförkyld, förmodligen influensa, men inget allvarligt. Allvarligt däremot är jättevageln från helvetet i hans vänsteröga. Opps, höger var det visst.

Det här leder mig in på skamliga små hemligheter, jag har några stycken;

1. Jag är 38 år och kan inte skilja på höger och vänster om jag inte tittar på mina händer, jag vet att "hälsahanden" är höger, kommer också ihåg min första cykel, en orange liten monark med grönt handtag på höger och rött på vänster.

2. Jag är beroende av Linda Rosings blogg, inte för att den är bra utan för att... Um, ja, den är UNIK!

3. Jag gillar en del låter med  Natasha Bedingfield, och nu pinsamhetsryser hela jag...

4. Jilly Cooper, nu sitter jag och försöker komma på något till mitt försvar, men det går inte. Böckerna är sexiga, roliga och har utmärkt trovärdiga personbeskrivningar. Faktiskt lyckas hon med något som är vansinningt svårt inom litteraturen, tredimensionella personligheter som Rupert Campell-Black och Janey Lloyde-Foxe, de är både bra och dåliga, som folk är mest.

  Blev jag tillfrågad av media om mina favoritförfattare, skulle jag nämna Jilly Cooper? Aldrig! Det skulle bli,  Austen, Dicken, Wilde, Hardy, Defoe osv. i all oändlighet före Jilly Cooper. Hon är en skamlig liten hemlighet som är alldeles ljuvligt gudomligt söt som socker, ytterligt tillfredställande, fast det säger jag inte för jag är en litteratursnobb av guds nåde!

Det finns en anledning till att jag skaffade den här bloggen. Jag är bipolär, det är något jag aldrig berättar för någon.  Jag är psykiskt sjuk, jag är inte som andra, det är fel på mig. Jag vet inte om jag någonsin sagt det här till någon, inte min psykiatriker, inte min samtalsterapeut. Skammen är som ett hål i mig och jag vill inte röra vid det. Jag är stigmatiserad, jag är en galning.  Logiskt sett vet jag att det inte är så, men det är så det känns och det är så jag tror att andra ser mig.

   Större delen av mitt vuxna liv har jag haft kontakt med den psykiatriska öppenvården (jag gillar inte uttrycket psyk). Jag har blivit behandlad för långvariga depressioner. Utom när jag mått fantastiskt bra, avslutat kontakten för att efter att en period på ca. 6 månader fallit ner i en depression igen.

   Min far var också bipolär och jag har många gånger frågat om jag också kan vara det, svaret har blivit; nej inte alls!

Nu orkar jag inte skriva mer om det här, återkommer till ämnet en annan gång.

Det är inte ofta jag blir så här arg. Men när jag läser om Alfred en 86-årig man som blivit rånad i sitt hem så blir jag det.  Alfred blir knuffad i golvet av rånaren och när han försöker resa sig blir han sparkad i ansiktet. Rånaren kommer över 3500 som Alfred har i plånboken, pengar han skall använda till ett tandläkarbesök. Rånaren vänder upp och ner på hela lägenheten i jakt på mer pengar, sedan går han. Först då törs Alfred resa sig upp och ropa på hjälp, en granne hör honom och larmar polis. För Alfred slutar det hela med en bruten käke och utslagna tänder och säkert en oerhörd rädsla som han får bära med sig den tid av livet han har kvar. En pigg och frisk 86-åring som går några kilometer om dagen.

Det här ett sammandrag ur en artikel i Aftonbladethttp://www.aftonbladet.se/nyheter/articl...icle5714038.ab

class="editor_p"> 

   Stress och oro är något som äldre inte hanterar väl, förmodligen kommer detta att förkorta hans liv.

   Jag tror inte att det finns något som gör mig så arg som brott mot försvarslösa, på ett vis är vi alla det men det här är bara vidrigt!

Jag har aldrig varit för avrättning av människor men i det här fallet tycker jag åtminstone just nu; ATT DET ÄR BERÄTTIGAT! Gärna genom dekapitation med en slö yxa!!!

När Jazze och jag var på marknaden så köpte han 2 wii-spel, han hade sin ryggsäck med sig. Då händer följande...

- Du kan skita i påsen säger jag

 -Va? säger försäljaren

- Ja, du kan skita i påsen!

- Ska jag skita i påsen?

Nu slår ljuset på för mig!!!

- Nä, du slipper, om du vill.

 Lite kul men också liiiite pinsamt!

En som inte gjorde bort sig var Wilma, hon red på en ren i samevistet på Länsmuseét

Marknad i H-sand. Jag och Jazze åt langos, det är så vansinnigt gott!

Jättefett, jag får alltid vad som känns som en klump i magen efteråt, men det är omöjligt att låta bli.

   Tur att det bara är marknad ungefär 4 ggr per år, annars skulle jag se ut som en tunna!

Min tumme och min langos, någons ben och Jazzes sko.

Kollade på blocket och nu börjar kaninerna och kattungarna att reas ut. Kastrera era katter för fan! Missförstå mig inte, jag älskar katter, jag älskar lurviga goa djur. De andra accepterar jag för jag anser att de också har ett existensberättingande. Jag är t.ex skiträdd för daggmaskar och ger upp ett illtjut om jag råkar nudda en. samtidigt kan jag inte låta bli att bli lite glad när jag ser stora feta daggmaskar, det finns inga bättre jordförbättrare. Nu åter till kattungar som föds för att det är så gulligt, absolut, det är få saker som är så gulliga som en ullig liten kattunge. Jag har tillbringat många timmar under mormors köksbord gosande med så kattungar som den inflyttade "lagårskatta" (ångermanländska) fick. Det var tidigt 70-tal och jag tror inte att p-piller eller kastration av katter var riktigt påfunnit då, iallafall inte på landet. Katter förtjänar någon som älskar dem, någon som tar hand om dem, inte någon som släpper ut dem och låter dem vandra vind för våg när de slutat vara små och gulliga. Jag skulle vilja ta hand om dem allihop, ge dem kärlek och ett hem, men det går ju tyvärr  inte.  Slutar med ett barndomsminne från den tiden det bara fanns 2 kanaler och 2 katter som blev kastrerade vid 6 månaders ålder.

Jag tror att mormor och jag tittade på Bosse Larsson och Nygammalt eller något liknande när jag hörde ett konstigt ljud från köket, nyfiken som jag var tittade jag naturligtvis efter. Det här är dialogen som utspelas efteråt på ångermanländska...

- Mormor katta kräkks på köksgolve!

- Hä ut katta sa hon och torkade upp.

Efter ett tag kommer morfar in.

- Var är katta? frågar han

- Ja hädde ut na' för hon spydde på köksgolve, svarar jag.

Morfar säger mycket upprörd - Ska ni hä uta katta när hon må dålitt???

Han skar en stor skiva falukorv och gick genast ut på bron och började ropa på na'. Katta kom ju förstås och där slutar mitt barndomsminne från detta tillfälle :)