Jules, jag vet att du tänkte sova hos Tobias, men jag oroar mig iaf. Du borde vara hemma och ta hand om din mamma, du borde vara 7 år och sova i din säng. Du borde verkligen inte bli 18 om 29 dagar!!!

   Det är så svårt för mig att se mina barn växa upp, jag avskyr att behöva släppa taget om er. Jag vill att ni ska vara små och jag vill kunna ha koll på er hela tiden. Jag vill ha er i  säng tidigt, efter en dag av pärlplatts-halsbandsgörande, monopolspelande och klättrande i träd.

   Jag vill inte att ni ska växa upp, jag tycker det är dumt av dig och Jazz att  göra det!!! Samtidigt är det ju därför jag är här, för att ge er vingar, så ni kan flyga fritt!

Men måste jag verkligen tycka om det?

 Det är där ni borde vara; sovande sött brevid varandra

Jag har känt att jag är på väg ner i någon vecka. Jag försöker att inte låtsas om det. Jag har ingen ork, vill inte göra någonting. Jag vet inte om det har med doseringen av mina mediciner att göra.  Det kanske är någon form av biverkning eftersom doseringen nyligen ändrats, jag vet inte om det är en "naturlig" svacka. Jag vill bara slippa vara här för jag orkar inte.

   Blodet har förbytts till bly, jag orkar inte läsa som jag brukar. Innebörden av allt blir dimmig, jag kan inte komma nära den. Jag är i stadiet när jag inte ens orkar låtsas vara glad eller försöka vara rolig. Clownmasken har tappat formen och passar mig inte just nu. Jag finner det en plåga, att inte kunna dölja mig bakom den, jag lider av att vara naken.

   Släpar mig ur sängen, släpar mig ut med Wilma, kadavertung är jag, men jag ringde faktiskt min samtalsterapeut och berättade hur jag kände idag. Orkade skulle jag vara glad över det för det är ett STORT framsteg.

   Nu ska jag släpa mig in i köket och fixa något att äta till Jazz, sedan tillbaka till soffan eller sängen. Och (fult att börja mening med, men mer eller mindre accepterat i modern svenska) just nu hatar jag verkligen min far för att han "smittade" mig med sin jävla bipolaritet. Höll på att skriva att jag önskar att han var död, men det är han ju...

And she used to fall down a lot

That girl was always falling

Again and again

And I used to sometimes try to catch her

But I never even caught her name

Jag önskar att jag kunde fånga mig...

Lång skogsvandring med Wilma letandes svamp.

Det var inte så kul, därför att;

1. Noll utdelning på svampsidan

2. En av mina stövlar har en lång spricka, vilket jag upptäckte i en vattenpöl.

3. Ljud i öronen är trevligt på promenader, är dock tveksam till det med hund eftersom man tappar i uppmärksamhet, ska fundera lite till på det...

4. Varför är alla underbara män homosexuella?

Allt var dock inte värdelöst därför att;

1. Vädret var vackert.

2. Wilma kommer perfekt på inkallning, det är konstant men bra iallafall. (även vid "störningar")

3. Jag tappade inte kopplet.

4. Stephen Fry läsande "Harry Potter and the Philosopher's Stone" i öronen (se även punkt 3 under inte så kul)

5. Stephen Fry är underbar (se även punkt 4 under inte så kul)

1. Varit ute med Wilma och letat kantareller i 2 timmar, tappat 3:e kopplet för i år. Det är alltid det nyaste kopplet jag tappar!     

2. Hittat ca 7 kantareller, en bekant till min älskade Farbror (säger alltid farbror till honom så jag räknar det som ett egenamn, därav stor bokstav) Lasse har hittat 47 el. var det 49 KILO!

3. Jag har ont i huvudet, det fick jag på en gång jag gick ut.

4. Trött efter att ha koncentrerat mig på att spana kantareller så länge

5. Läst ut Sarah Waters "The Little Stranger" so I´ve got the finished a good book blues.

6. Vet inte vad jag ska läsa nu. PANIK!!! Möjligen hennes "The Night Watch"

7. Var alldeles för varmt klädd när jag var ute, skulle satsat på shorts och sandaler.

Positivt; VÄDRET ÄR ALLDELES LJUVLIGT!

Det finns en anledning till att jag skaffade den här bloggen. Jag är bipolär, det är något jag aldrig berättar för någon.  Jag är psykiskt sjuk, jag är inte som andra, det är fel på mig. Jag vet inte om jag någonsin sagt det här till någon, inte min psykiatriker, inte min samtalsterapeut. Skammen är som ett hål i mig och jag vill inte röra vid det. Jag är stigmatiserad, jag är en galning.  Logiskt sett vet jag att det inte är så, men det är så det känns och det är så jag tror att andra ser mig.

   Större delen av mitt vuxna liv har jag haft kontakt med den psykiatriska öppenvården (jag gillar inte uttrycket psyk). Jag har blivit behandlad för långvariga depressioner. Utom när jag mått fantastiskt bra, avslutat kontakten för att efter att en period på ca. 6 månader fallit ner i en depression igen.

   Min far var också bipolär och jag har många gånger frågat om jag också kan vara det, svaret har blivit; nej inte alls!

Nu orkar jag inte skriva mer om det här, återkommer till ämnet en annan gång.

Vilket blir lätt med Family Guy i bakgrunden.

Ok, this it! Jag oroar mig vansinnigt mycket för mina barn, trots att jag ständigt ironiserar över det. Jag vet också att vissa tycker att det är skitjobbigt ibland, att jag nästan aldrig kan vara allvarlig. Är jag orolig nu? Jepp särskilt för det äldsta barnet som varit på sjukhus och ska tillbaka på "kosmetisk rekonstruktionkirurgi". Nu snackar vi tuffa lilla tjejen som inte tillbringat en dag på sjukhus sedan jag tog hem henne från BB. (18 år i oktober) Plötsligt kom livets skörhet och slog en i bakhuvudet med ett basebollträ och jag vet att jag inte ska tänka -What if? Det är idiotiskt, men jag gör ju det iallafall, så när logiken inte fungerar så gömmer vi oss bakom masken av ironi. So sorry...

 Du är jättevacker....

Gräsklipparen är fortfarande trasig, den startar, spyr ut ett moln av rök och stannar, byns mekaniska universalgeni talade om för mig för några år sedan att den inte är någon skördetröska, detta har jag valt att ignorera, så allt är förmodligen mitt fel och när han kommer hit och kollar på den idag lär jag bli utskälld. Vad ska jag säga då? Möjligen

- Ursäkta så JÄVLA mycket att alla maskiner samt mobiltelefoner, datorer och tv-apparater tycks dö vid blotta anblicken av mig!!! Jag behöver bara kasta en blick på en bil så dör batteriet.

Shit, jag är väldigt upprörd över den där gräsklipparen. Eller över att jag inte kan klara mig själv, jag avskyr att be om hjälp, kan själv, you know! Klarar mig fördjävla bra utan en man, not, tycks det som! Det är väl det jag är upprörd över, att jag inte kan fixa allt själv.

Klippte gräset igår, gräsklipparen gick trögt, efter ett tag insåg jag att det kanske var lite motorolja, men vad vet jag? Öppnade oljegrejjen efter att ha låtit gräsklipparen stå plant ett tag och kollade oljestickan, som inte alls var kladdig, deduction= det finns ingen olja i gräsklippardjävulen! Häller i över en L motorolja, chansar på att bil motorolja funkar i gräsklippare, men va´fan vet jag, nada när det gäller maskiner som drivs av motorer. Får gräsklipparsatan att starta och den spyr ut ett moln av rök, sedan stannar den. Olja, rinner lite överallt, möjligt att jag kört sönder oljebehållaren, men åter igen, va´fan vet jag?

 Jo jag vet att jag avskyr maskiner (kompostkvarnen undantagen) och ska det bli en ny gräsklippare blir det en "handjagare"