När jag var 12 var vi för 4;e gången i Tunisien. Det är ett ljuvligt land och Fatimas hand i filigransilver bär jag fortfarande.

Odman vår hovmästare från första hotellet vi bodde, på hade kommit dit. Han var och är (om han lever) en underbar man.

Pappa och jag satt utanför hotellet och jag antar att han drack kaffe och jag drack förmodligen cola (ur den gamla snygga flaskan)

Det kom två män och jag har ingen aning om varför de satte sig vid vårt bord.

De beställde in vin, pappa kanske också drack, jag kommer inte ihåg. Jag kommer dock ihåg att han aldrig brukade dricka mer än ett glas vin till maten eller en likör vid "fina"tillställningar

En av dessa män ville att jag skulle sitta i hans knä, vilket jag gjorde. Jag antar att pappa sade åt mig att göra det, för jag har varken då eller nu gillat att sitta i okända mäns knä.

Han taffsade, som satan. hans kompis gick. Han tyckte inte att det var ok. Jag ville sitta i stolen jag satt förut, fick inte för pappa. Jag ville sitta i pappas knä istället, men fick inte.

Jag hade en man vars händer var överallt och pappa tyckte att det var ok.

Där fick jag för att jag långt innan hade varit smartare än honom.

Jag ville gå till vårt rum, men jag fick inte, jag fick inte gå. Hur länge jag satt där? Vet inte, det kändes som ett liv.

Mamma och Odman kom tillslut, han hade hämtat mina gamla kläder till sina barn, tror vi hade köpt nya till hans son Hammed också.

Han och min mamma såg direkt vad som skedde. Odman blev galen på denne man, som sprang därifrån med, verkligen med svansen mellan benen. Mamma blev galen på pappa har jag för för mig, Odman också men hon stoppade honom eller om det var tvärtom. Kanske var det tvärtom, jag tror faktiskt det. Jag kommer inte ihåg, vi gick till rummet och sov. Jag var 12 och tänkte inte ett skit, jag var bara glad att jag äntligen fick gå därifrån.

Vi pratade aldrig mer om det och vi åkte aldrig mer till Tunisien, vilket är synd, det är ett underbart land och jag är tacksam över att jag hade en av de gräsliga (moderna då) overallena på mig då.

Isa är den enda jag har berättat detta för, för jag skäms, vad hade jag gjort för fel? Föräldrar gör inte så, ingen gör så, mot någon. Detta är så vansinnigt vidrigt att minnas, men jag tror faktiskt att pappa höll på att sälja mig, vi skulle gå någonstans, jag och denne man när Odman kom.

eller tidigt hur man nu tänker.

Var är solen?

Endera är du vaken vilket är dumt

det får man inte vara

sover du så är det dumt för mig

jag vill inte ensam vaken vara,

idag igen.

Nytt penicillin, bricanyl och öronsalva. Jag ville ha en remiss till öron, men det fick jag inte¨.

Förklarade att jag sovit ca 3 1/2 timme inatt, han trodde inte att någon sovit mer. Det gjorde mig väldigt konfunderad, så jag undrade vad han menade. Jomen alla hade ju varit ute och skottat snö... *suck*

Förklarade att jag är bipolär och får jag inte sova så blir jag hypoman till manisk. Då såg han ut som ett frågetecken. Jag tror han fått sin läkarlegitimation meddelst postorder från ett fejkuniversitet i USA.

Il dottore är en allusion till Commedia dell'arte, lika trovärdig, men tyvärr inte ett dugg skrattretande. Jävla kvacksalvare mao.

leder främst mina tankar till Dante och "La Divina Commedia" och Strindbergs "Inferno"

Mitt liv är ibland ett kaotiskt helvete på grund av min bipolaritet. Se några människor berätta om deras egna infernon.

http://www.ur.se/play/158882

Inte lika bra som Stephen Fry's "The Secret Life of the Manic-Depressive"  finns att se på Youtube

all kärlek och styrka till dig!  Du vet att jag har rätt mycket att ge av det. Jag tycker det är pissigt och orättvist det du får gå igenom. Om du vill så finns jag här, för att lyssna!

Massor, massor av kärlek!

för jag har sovit så förfärligt illa den senaste veckan. Vissa nätter har jag bara slumrat till någon timma.

Vaknar av mardrömmar alltför tidigt. Drömmer om samma sak hela tiden, huset där jag växte upp, som är min brors eller exsambons, medan jag förgäves försöker hävda att det är mitt. Pappa skymtar förbi, okontaktbar, på väg bort.

Jag känner sådan sorg över att han blivit kidnappad av sina släktingar och blivit kanoniserad. Det sker alltid på Nordhs sida, lev som en skit, när du dör blir du ändå ett helgon i släkten.

Var fanns de när han var sjuk? När han låg på psyket? Det var mammas släkt som hälsade på! Var bodde han när han kom hem från Katrineholm för att han fått sparken? Hos mormor och morfar, inte hos farmor och farfar i Kramfors, han valde att pendla dit istället fem mil fram och tillbaka.

Pappas släkt vill inte ha något med mig att göra, det märktes tydligt på begravningen och än mer på lunchen efter urnsättningen.

Min mor och jag övergav honom nämligen när de skilde sig. Jag var 17 år! Jag kunde inte bo hemma, i rädsla att han faktiskt skulle slå ihjäl mig en dag. Vilket jag faktiskt tror än idag är möjligt om mamma inte hade varit hemma och kunnat stoppa honom.

Det var tre år innan han dog som jag inte hade någon kontakt med honom, inte sedan han skrek åt min son. Det fungerade bättre med Jules hon bryr sig inte så mycket om sådant. Jazz däremot var rädd, han är oerhört känslig för labila människor. När vi hälsade på sov han hos Jules pappa (tack Ronny), sade att han hellre sov i trappen än hos morfar.

Sista gången vi var dit, hade jag med mig hembakta pepparkakor och kristyrer jag gjort. Kristyrerna slängde han i soporna (argt) han hade ju minsann diabetes. Nu hade jag inte tänkt att han skulle äta dem utan hänga dem i den lilla granen han hade eller ge bort dem till tant Dagmar (exälskarinna) som han firade jul med.

Pepparkakorna matade han Wilma med och jag tordes inte säga ifrån för vad du än gör Viktoria, gör inte pappa arg. Jag och Jazz satt i köket, han drack kaffe framför tv'n i vardagsrummet. Blev jag bjuden på en slätkopp, verkligen inte!

Ett år efter att jag vägrade svara i telefon, ringde det från polisen. Käre far hade polisanmält mig för stöld. Var hämnden ljuv, lilla pappa?

Naturligtvis, blev det inget av det hela men eftersom han gjort en anmälan, måste det till en utredning. Givetvis var det en teknikalitet, men så sårande. Jag som får ångest av att ta äpplen på ödetomter, jag är så lite tjuv man kan vara.

Trots allt, var jag där när han dog, jag förlät honom, när han ville bli förlåten. Det var jag som höll honom i handen, det var jag som slöt hans ögon.

Jag ångrar att jag aldrig sade ifrån, jag ångrar att jag aldrig sade till honom att; du talar inte till mig på det sättet, du talar inte till mina barn på det sättet.

Det är därför jag alltid varit så noga med att uppfostra mina barn till att de får säga ifrån, känns det inte bra så får de säga ifrån och tacknämligt nog är båda duktiga på det.

Hoppas på katharsis, och att få sova gott.

Ska man tro SMHI kommer det att regna till helgen! Heeeeela tiden!

Då blir tältningen inställd, jag skadas inte av lite regn, jag är inte gjord av socker, men FAN en hel helg i regn boende i tält, där drar jag gränsen.

Nu kan ju väderleksrapporten ändra sig, jag hoppas på det, jag vill ha en helg med mycket sol och om regnet är ett måste, väldigt lite av det.

Så ma petit Julie, vi kanske får ställa in och ställa om till annat kul, huvudsaken är att jag får vara med du. Navelstängen känns som den ska gå av, gör den det går jag säkerligen i kvav. För vet du lilla du, mamma saknar dig nu! Återigen har jag ur kuka och drabbats av rimsjuka!

Yngve Sundqvist "Sollefteåtomten" har gått bort i slutet av augusti läste jag i dagens tidning.

Jag sitter faktiskt och sväljer djupt och och tårana rinner.

Jag hade förmånen att träffa Yngve ganska många gånger, när han satt och sålde "Smålänningens jul" och "Filip och Kaspersson".

Jag kan ärligt säga att jag läste aldrig någon av det, det viktiga var att pengarna gick till något som var så fantastiskt bra.

Förra julen när jag träffade honom, såg han ganska sliten ut och jag frågade hur han mådde. Han berättade att han haft cancer i strupen och problem med hjärtat, han skulle in för operation, efter jul så klart!

Jag och säkert många med mig saknar honom enormt mycket, hans livsgärning  var så fantastiskt storartad! Yngve var en beundransvärd människa som lyckades glädja så många med små medel.

Nu sitter jag och storgråter och önskar att ni gick in på hemsidan för att läsa om honom och hans livsgärning och jag hoppas att blir till inspiration!

http://www.sollefteatomten.nu/historia.htm