När jag var 12 var vi för 4;e gången i Tunisien. Det är ett ljuvligt land och Fatimas hand i filigransilver bär jag fortfarande.

Odman vår hovmästare från första hotellet vi bodde, på hade kommit dit. Han var och är (om han lever) en underbar man.

Pappa och jag satt utanför hotellet och jag antar att han drack kaffe och jag drack förmodligen cola (ur den gamla snygga flaskan)

Det kom två män och jag har ingen aning om varför de satte sig vid vårt bord.

De beställde in vin, pappa kanske också drack, jag kommer inte ihåg. Jag kommer dock ihåg att han aldrig brukade dricka mer än ett glas vin till maten eller en likör vid "fina"tillställningar

En av dessa män ville att jag skulle sitta i hans knä, vilket jag gjorde. Jag antar att pappa sade åt mig att göra det, för jag har varken då eller nu gillat att sitta i okända mäns knä.

Han taffsade, som satan. hans kompis gick. Han tyckte inte att det var ok. Jag ville sitta i stolen jag satt förut, fick inte för pappa. Jag ville sitta i pappas knä istället, men fick inte.

Jag hade en man vars händer var överallt och pappa tyckte att det var ok.

Där fick jag för att jag långt innan hade varit smartare än honom.

Jag ville gå till vårt rum, men jag fick inte, jag fick inte gå. Hur länge jag satt där? Vet inte, det kändes som ett liv.

Mamma och Odman kom tillslut, han hade hämtat mina gamla kläder till sina barn, tror vi hade köpt nya till hans son Hammed också.

Han och min mamma såg direkt vad som skedde. Odman blev galen på denne man, som sprang därifrån med, verkligen med svansen mellan benen. Mamma blev galen på pappa har jag för för mig, Odman också men hon stoppade honom eller om det var tvärtom. Kanske var det tvärtom, jag tror faktiskt det. Jag kommer inte ihåg, vi gick till rummet och sov. Jag var 12 och tänkte inte ett skit, jag var bara glad att jag äntligen fick gå därifrån.

Vi pratade aldrig mer om det och vi åkte aldrig mer till Tunisien, vilket är synd, det är ett underbart land och jag är tacksam över att jag hade en av de gräsliga (moderna då) overallena på mig då.

Isa är den enda jag har berättat detta för, för jag skäms, vad hade jag gjort för fel? Föräldrar gör inte så, ingen gör så, mot någon. Detta är så vansinnigt vidrigt att minnas, men jag tror faktiskt att pappa höll på att sälja mig, vi skulle gå någonstans, jag och denne man när Odman kom.

 

noboytoy

22 december 2010 22:04

Men va fan!!!

Jag blir vansinnig på din pappa! Är han inte klok? Sin egen dotter???

Har du aldrig pratat med honom eller mamma om det efteråt? Hur kan du hålla det inom dig?

Den enda som ska skämmas ihjäl är din så kallade pappa!! Borde för fan sitta inburad.

Ursäkta, men sexövergrepp på barn är det mest fasansfulla jag vet!

Det var inte ditt fel. Det var din pappas fel i första hand. I andra hand pedofilens.

 

Sandra

23 december 2010 09:18

Fy faan!! Vet inte vad jag ska säga. Fyyyy faaaan!!!

 

Shed Light

23 december 2010 13:37

Det var en chock att läsa din korta men så ytterst omskakande berättelse. Nästan svårt att ta till sig den i alla dess grymhet.
Kan inte låta bli att tänka: vad hade hänt om omgivningen skuldbelagt dig för det som hände?
Du blev räddad av två personer, men tänk när barn får veta att de själva var de som tog initiativet eller att de ljuger eller inbillar sig?
Hur lever man med den skulden?
Ändå är det lögnens skuldbetläggande som får fäste från vissa kretsar idag.
"Barn ljuger ofta" eller om barn från Sydostasiens sexhandel "de vill själva-de är så sexuella tidigt" Så som pedofiler skyddar sig med.
Usch, din berättelse är mångbottnad och väcker mycket tankar.

http://shedlight.bloggplatsen.se

Viktoria

24 december 2010 08:05

Att jag ljög eller inbillade mig hade varit reaktionen eller möjligen att jag överdrev. Då är det lättare att inte prata om det.

 

Isa

23 december 2010 16:44

Troll blir inte verkliga förrens man benämner dem, talar om dem. Det går inte att förgöra något som inte finns, inte är verkligt.
Tala om det så har du gjort ditt/dina trolll verkliga.
Sedan är det bara att slå sig trött...
Kram på dig,låt skammen falla som den illusion den är, den var aldrig din, bara din pappas.

http://isanj.bloggplatsen.se

Viktoria

24 december 2010 08:09

Att skriva om det fick mig nog att släppa mycket av illusionerna om min pappa.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

smyger sig det man inte minns.    Ma petit Julie har gjort ett alldeles för kort nedtrampstamp i Vogelsee.   Vi åt vin och drack sushi igår (ja, jag har skrivit helt korrekt) talade om hennes gammelmorfar och hur ledsen hon blir över att Hass...

Heil och tack för att Ni finns; Ni som ärar konungariket Sverige. Ni som ärar den ariska rasen. Ni som ärar den Kristna tron och Moralen. Ni som ärar förtryck, rasism och hat.    Välkomna, Ni patrioter, naturdemokrater och sverigedummokra...

Hassan släppte ut hönsen igår, de vill i inte gå in sedan. Avfärden mot Stockholm skedde därför inte förrän rätt exakt 15.00. Hittad till hundpensionatet i Järvsö utan större problem och dumpade Wilma där och drägglade över omplaceringskatterna. hass...

och jag är en värdelös mamma!   Igår var jag med den långe sonen på HM och köpte jeans till honom (herravdelningen) Han försvann hela tiden, det gör han jämt. Jag tittar och tittar och tittar, han finns ingenstans. Nu är detta inget nytt fenome...

Sista pro(ö)vning inför kröningen av Heinz Gustav VII Adolf 00.01 11/9 slutade nästan i katastrof. Efter att ha haft skjortan på bild i över 20 år upptäcker han att Bajen-märket sitter på fel sida!     Suddigt, jo man blir suddig i kanterna ...