Det är faktiskt inte långt från att jag hyperventilerar. Inga inställda flighter från Seattle, vilket innnebär att jag har min hulahulahawaiibaby i armarna om lite mer en ett dygn!

Min hjärna uppför sig som ett djur i bur, jag känner hur tanken springer från höger till vänsterhjärnhalva, i chock. Det finns inget som fastnar, bara känslan av förvirring som växer.

Så fort jag sätter mina ögon på henne kommer jag att dra åt navelsträngen hårt, ett antal varv runt hennes hals, mig lämnar hon inte igen!

Det är nog inte riktigt sant, ge henne 2-3 veckor att irritera skiten ur mig så är det jag som klipper navelsträngen och mutar vem som helst för att smuggla tillbaka in henne i USA.

Det skönaste med att ha en klok, intelligent, mogen (fläckvis) begåvad och väluppfostrad dotter? Jag vet att människor faller för hennes charm och artighet, jag behöver inte oroa mig för att hon skall vara oartig, framförallt så fattar hon egna beslut, jag kan tycka att de är hur korkade som helst (brukar inte vara det) ibland så frågar hon om råd och jag vet att jag kan säga vad jag tycker, hon vet att jag är ärlig och hon vet att jag inte försöker bestämma över henne.

Oj, blev det väldigt svammligt? Eftersom min hjärna lagt av är  det "stream of consciousness" som gäller (hoppas att jag är bättre på det än Joyce).