till Julias gammelmorfars Runes begravning imorgon.

Såg att de hade buketter med blåbärsris och andra med tallris, så det blev det istället för något mer traditionellt. Tyckte det var passande eftersom han var en livslång natur- och skogsälskare. Han har ägt många fina jaktchampionstövare genom åren.

Favorithistorien är när, (kan det varit Lattjo?) skulle komma på inkallning. Rune frågade om han måste ropa namnet, nejdå han fick ropa vad han ville. Rune skrek MAT och han kom som ett skott.

Rune var en fantastisk berättare, med mycket stor humor, han medverkade flera år i Mittnytt på 1:a April. Den jag kommer ihåg bäst var när han varit ute och jagat och bilbatteriet dött. Han kopplade dit haren och tamejtusan, bilen startar för det var så mycket becquerel i den (detta var bara något år efter Tjernobylkatastrofen) har för mig att det var många som gick på den.

Världen är liten  och under några år bodde familjen i Thorsákir, där han arbetade med min morfar i flottning på Sandslån. Morfar var även hos dem och slaktade och det är mycket möjligt att han också klippte Rune.

Hans far var en av de i demonstrationståget 1931 (Ådalshändelserna) som skadades med ett skott i ryggen. Jag hade svårt att tro den historien eftersom Rune ofta skarvade. Några år senare fick jag fick jag en ett minneshäfte av min far som heter "Ådalshändelserna 1931 i ord och bild" där finns en bild på Ragnar Öhman från Väja, Runes far, som Rune förövrigt var mycket lik.

Barnbarnsbarnet, också en talangfull berätterska.

De är två eftersom det är en från mig och en från Julia vars ställföreträdande jag är.

Ang. ditt senaste inlägg

Slänger in den här också!

OR

DIE!

det jag aldrig trodde skulle hända. Den jag aldrig trodde skulle svika, har hemligheter för mig!

Jag städar idag och vid en säng, är det kladdigt, fläckar överallt. Någon har gjort något, jag inte begriper, något jag inte förstår. Hur har fläckarna kommit dit?

WILMA! Hur kunde du, eller snarare, hur kan du? Hemligheter, jag hade aldrig någonsin trott det om dig!

The culprit, looking innocent!

har nu farit till Stockholm, för att på söndag bege sig USA på söndag.

Det var sorgligt att åka iväg i måndags, lillan undrade om vi inte kunde stanna längre. Det kunde vi inte.

Minst tre månader utan henne, så förfärligt sorgligt. Tackolov finns SCYPE, jag är enormt glad över det.

För hundra år sedan tog det ungefär 3 månader för ett brev att korsa Atlanten, om jag inte minns helt fel? Så än en gång tack för SCYPE.

Själv har jag nästintill outhärdliga smärtor i höger hand och får göra många saker med vänster, vilket gått över förvåning bra. Hur smärtorna tillkommit har jag ingen aning om, handen var helt ok i tisdags när jag somnade.

Denna dag innebär insamling av enris och förhoppningsvis besök hos Britt-Ingrid, mor enda levande kusin. Av någon underlig anledning, kallar jag henne inte tant som jag alltid annars gör med äldre. Jag undrar varför?

Attans, nu ljög jag igen... Jag hade faktiskt trott att det skulle snöa idag. Molnen såg ut som snömoln. Jag har inget emot regn per se, men iskallt höstregn är inte det bästa jag vet.

Lyssnar på "The Rat Pack" och städar, slutet av oktober och jag längtar efter advent. Underbar månad december fram till den 23:e, jag avskyr jul. Så har det varit sedan min mormor dog, vi firade underbara jular där i Apsby. Den där sista julen 1984, var vi 13 st. Några år tidigare var vi tidigare hade vi varit 15, men morfar gick bort 1979 och farbror Otto något år senare.

Mormor älskade julen sedan hon var barn och hon älskade att ha familjen omkring sig.

Julbaket började traditionellt på Annadagen och lutfisken lades i blöt. Mormor fyllde år den 8:e så jag antar att stora delar var samlade även då.

Annadagen 1979 kommer jag särskilt väl ihåg, det var en söndag. Jag och pappa åkte och hälsade på morfar ssom låg på Hammars sjukhem 5 km bort. När vi kom dit var han väldigt dålig. Det enda han sade var "Hilma, Hilma."

Åtta år gammal fick jag då tala om för pappa att vi måste åka och hämta mormor, så det var vad vi gjorde. Han gick bort på eftermiddagen den 10:e.

Min morfar var en helt underbar människa, när jag var yngre och han var piggare, var han en underbart rolig och hängiven morfar.

Jag saknar dem så mycket, och är så ledsen att jag inte fick mer tid med dem.

Det var hemma, där i Aspby. När vi var utomlands och jag tänkte på hemma, var det alltid hos dem.

Som alltid när jag tänker på dem, börjar jag gråta och det vet jag att mormor inte vill. Det har blivit bättre, sedan en dröm 91 när mormor sade att jag måste släppa taget om henne, att hon inte riktigt kunde gå vidare, när jag inte gjorde det.

Oj, åt vilket annat håll detta inlägg gick, inte alls som tänkt från början.

fyller 19 idag.

Jag minns det som igår (lätt överdrift).

Kvällen innan hade hennes pappa gästspelat med något band (kommer inte ihåg vad de hette). Min bästa vän hade fått mig att lyfta en tung korg. Jag vill minnas att vi kom hem runt ett, den blivande fadern tämligen onykter. Vilket är rätt dumt, när den blivande modern har gått 13 dagar över tiden.

Jag vaknade vid 7 och insåg att jag läckte fostervatten. Vad gör man då? Jo, man låter den blivande barnafadern sova vidare och går ner i tvättstugan. Det är nämligen en dödssynd att föda barn utan att den finns rena sockar!

Jag ringde och avbokade tiden för ultraljudet som jag skulle på för att kontrollera att det fanns tillräckligt med fostervatten medan sockarna torkade.

Vid tvåtiden när den blivande barnafadern vaknat och jag hade värkar med 4 minuters mellanrum, ringde jag förlossningen. Beskedet jag fick av dem var att vänta, förstföderskor "tar ju så lång tid på sig".

Förmodligen ringde jag en gång till, så halv 4 fick vi åka in.  Då var jag öppen 8 cm. Hoppsan! Ca. två timmar senare var Jules född. Pappan var en klippa under förlossningen, jag tror att han tyckte att det var väldigt spännande. Jag fick lustgas och sög som fan på slangen (klarade inte av masken). Detta fick barnmorskan att byta till syrgas, jag märkte ingen skillnad. När huvudet var på väg ut gjorde det ont som fan, jag började skrika på bedövning, vilket det var försent för då. Detta fick mig att skrika 'Klipp då, klipp då', vilket de inte gjorde, sedan var det klart! Julia Sofia Viktoria såg dagens ljus (i det halvskumma förlossningsrummet). Jag fick två stygn och barnafadern klippte navelsträngen.

Uppe på rummet, började jag backa kring namnet. Skulle hon inte hetta Amanda (Var fick jag det ifrån?)? Då satte pappan ner foten och sade 'nänemensan, vi hade bestämt Julia', han går inte att rubba när något är "bestämt". Både jag och flickebarnet själv är evigt tacksamma för detta!

Ronny åkte hem, Jules sov och jag stod och tittade ut genom fönstret på det första snöfallet. Jag var livrädd, vad hade jag gett mig in på? Jag vet ingenting om barn!

Amningen gick inte direkt lysande, Julie ville bara sova så fort man lade henne vid bröstet. Detta skulle jag inte oroa mig för, det kommer (ha).

Vi kom hem, Jules och jag blev förkylda och låg mest på soffan och sov. Samtidigt höll vi på att flytta till min lägenhet i stan.

Flyttade och klara (förutom alla ouppackade kartonger) åkte pappan på turné, sedan till en studio i Skåne där han skulle vara kvar till jul.

Ensam med ett kolikbarn, som skulle få tillägg för hon gick inte upp tillräckligt i vikt. Julia tackade och tog emot, ingen jobbig amning mer (ja, hon är fortfarande väldigt lat!). Jag kan tillägga att efter jul när Ronny var med på BVC, och de fick se hans kroppshydda (1.84 60kg) så förstod de att de var inte mig hon bråddes på.

Hon pratade väldigt tidigt, har bara haft korta problem med tre ord, spagetti/gespetti, lejon/jellon och clown/clowmar. Clowmar kommer förmodligen från clowner, men det var ordet som stannade längst.

I sin ungdom var hon väldigt hälsomedvaten, hon ville bara äta välling, yogurt/fil och frukt. Burkmat vägrade hon, det åkte bara ut igen och hamnade överallt, utom i magen.

På den tiden var hon väldigt fin av sig, första gången hon var i Grekland (1 1/2 år) satt hon snällt och lekte med sin spade i sanden och tittade med stor förvåning på sin semesterkompis som bara åt sand. Enda gångerna hon var vild var när hon bajsat. På en restaurang där vi brukade äta, sprang hon in i den tomma lokalen och innan jag hade fått tag i henne hade hon fått tag i en tom colaflaska och kastat så den gick i kras. Restaurangägaren bara log, 'ingen fara, det är ju ett litet barn!'

Ett år senare när vi var på Thassos, beställde hon mat, 'gespetti'. Servitören blev helt bedårad 'ah, spagetti bolognese!'. Jag tror hon fick den gratis. Hon blev också bränd av en manet, en timme senare när hon äntligen slutat gråta, kom en geting och satte sig på hennes knä. Förståndig moder som jag är sade jag 'sitt bara stilla så flyger den sin väg', den getingen visste inte riktigt reglerna, så den stack henne iallafall och hon är fortfarande rädd för getingar.

Med detta vill jag gratulera dig på din födelsedag, ma petite Julie och det blir,

som alltid med låten du är döpt efter!

händer inte ofta nu. Därför kommer jag nu att få genomlida "Year One" med Jack Black, skådespelaren som jag absolut inte klarar av.

Vad gör man inte för att få träffa sin tonåring?