Rinnsnuva, sårig näsa och en hals som kliar.

Jag intar soffläge, på riktigt nu och inte bara för att hålla Jazz sällskap.

"Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott" känns som ett bra val, Almodóvar är alltid ett bra val.

Smittspridaren Jazz ska jag skuldbelägga ordentligt, så ordentligt att jag får en privat slav resten av livet, eller iallafall lika länge som han levat (tror jag räknar in graviditeten också...) hans sötebrödsdagar är slut, nu ska han få passa upp sin mor i minst 13 år!

i storasysters spår. Från att ha varit sjuk, väldigt ofta och väldigt mycket (vi fick åka ambulans ganska många ggr. mellan 7 mån. och ca 2.5 år) gör han nu som syster och slår till med förkylning på lovet. Sjuk vill han inte vara ensam, så han dricker ständigt ur min vattenflaska. Jag har blivit lite snorig, men empatisk som jag är så joinar jag honom ändå i soffan och ser film.

Vi har sett Mamma Mia, första gången för mig och trots "glad" musik och ljuvliga skådespelare så funkar den inte riktigt för mig. Kanske för att jag inte är någon musikalmänniska, vem vet? Jazz älskar den, trots att han annars inte gillar "musikfilmer". Han ger den en 7:a jag en 2:a.

Sedan såg vi Fyra bröllop och en begravning som har varit en av mina favoritfilmer, men det är den inte längre! Jag tycker att den är för fragmentarisk, du får ingen riktig känsla för flera av karaktärerna som är oerhört mer välspelade och trovärdiga än Hugh Grant och Andie MacDowell's. En oväntad besvikelse mao. Den innehåller dock en av de vackraste, mest känslosamma och i mitt fall mest minnesvärda filmscener jag någonsin sett. När Matthew (John Hannah) läser Audens "Stop all the clocks" på Gareth's (Simon Callow) begravning.

skulle ha fyllt 126 år idag!

Jag har alla Draculafilmer han är med i. Det kan vara skönt med lite gammaldags svartvit skräck ibland  

och nöjda med "Peter's Friend's" Jules ger den 7,6 av 10. Möjligt att den fått fler poäng om inte jag börjat skratta åt skämt innan de blev "skämtade". Kanske skulle jag också försökt vara tyst istället för att säga repliker likt en sufflös. Jazz slutade sura lagom till att filmen började och pizzan kom, han gav den 5 av 10. Vilket inte är dumt eftersom den är på orginalspråk (engelska) och otextad.

   Från början tänkte jag att vi skulle se "Trollflöjten" men jag kände att jag ville ha något mer avslappnat och söndagsmysigt. Ska nog ta och boka in en tid för Trollflöjten till helgen, kanske ska jag köra fullt ut och ta fram galastassen och operakikaren också, vem vet?

"When love speaks, the voice of all the gods make heaven drowsy with the harmony."

Jag har tillbringat eftermiddagen seende denna underskattade pärla, jag vet att vissa anser den vara förfärlig och totalt värdelös. Vän av ordning anser att man inte kan göra Shakespeare till en musikalfilm, jag tycker att Kenneth Branagh visar att det är både möjligt och blir fantstiskt.

  Det är en hyllning till 30-talets filmer, sådana de brukade visa på helgerna när jag var barn. Love's Labour's Lost är totalt "over the top" den är löjlig och lekfull på ett hjärtevärmande sätt. Skulle jag likna den vid ett djur så är den en ullig, fluffig och gullig kanin. En sak måste man dock ha för att uppskatta denna film, humor. Det är därför Jules och jag uppskattar den så mycket.

Freja får illustrera hur jag tycker att Love's Labour's Lost är  

Första gången jag såg Henry V var i början av 1991, jag tyckte den var värdelös, grå med alldeles för mycket krigsscener. Vet inte riktigt hur jag tänkte, eftersom Henry V drar ut i krig mot fransmännen och detta leder till den ärorika segern vid Agincourt, så lär det ju vara krigsscener i den. Det är tur att man inte är bättre än att man kan ändra sig. Henry V är en modern klassiker, det är en film som har ett sådant djup, att jag vill stanna i den. Kenneth Branagh är trovärdig som alltid, och ännu lite mer trovärdig än det egentligen är möjligt att vara när han håller St. Crispin's Day Speech. Det är tur att han är skådespelare och inte politiker, för han skulle kunna få en pacifist som jag helt övertygad om att det är rätt att gå ut i krig och jag skulle göra det med ett leende på läpparna.

Det blev en bagatell efter Carrington, dock en viktig sådan. Alla har rätt att få vara sig själva, alla har rätt att vara.  Det är inte världens bästa film, men snygg och rolig. Alla har rätt att få vara sig själva, alla har rätt att vara det, så länge ingen blir skadad! En skön lördagseftermiddagfilm mao.