Vilket blir lätt med Family Guy i bakgrunden.

Ok, this it! Jag oroar mig vansinnigt mycket för mina barn, trots att jag ständigt ironiserar över det. Jag vet också att vissa tycker att det är skitjobbigt ibland, att jag nästan aldrig kan vara allvarlig. Är jag orolig nu? Jepp särskilt för det äldsta barnet som varit på sjukhus och ska tillbaka på "kosmetisk rekonstruktionkirurgi". Nu snackar vi tuffa lilla tjejen som inte tillbringat en dag på sjukhus sedan jag tog hem henne från BB. (18 år i oktober) Plötsligt kom livets skörhet och slog en i bakhuvudet med ett basebollträ och jag vet att jag inte ska tänka -What if? Det är idiotiskt, men jag gör ju det iallafall, så när logiken inte fungerar så gömmer vi oss bakom masken av ironi. So sorry...

 Du är jättevacker....

För tillfället är denna suddiga bild av min dotter mindre skrämmande än den verkliga bilden av henne...

Fantastisk människa, slagit sönder halva ansiktet, och möjligen bör jag erkänna att; hade jag varit i S-vall skulle jag slagit sönder andra halvan också. Nu är jag ju inte där, så det nöjet får sparas till en annan gång, eller så besparas det mig totalt, nästa gång hon är full kanske hon inte bara ramlar av cykeln utan blir överkörd också, eller bestämmer sig för att skita i cykeln totalt, för om hon hoppar från Norra berget är hon ju praktiskt taget hemma på Storgatan?

  Det är inte konstigt att jag alltid talar om för folk att inte skaffa barn, det är nämligen det värsta man kan göra... Vill man absolut ha barn, skaffa fadderbarn, det blir oändligt mycket billigare och mer givande i längden!