funderade på hur jag skulle slippa undan. Tyvärr fann jag ingen utväg. Istället låtsades jag vara tjänsteflicka på ett stort gods och trappen var i vackraste vita carraramarmor.

Med stolthet gjorde jag rent trapphuset och bonade det. Inte för att det blev roligare, istället började jag tycka synd om tjänstefolk i största allmänhet.

har nu farit till Stockholm, för att på söndag bege sig USA på söndag.

Det var sorgligt att åka iväg i måndags, lillan undrade om vi inte kunde stanna längre. Det kunde vi inte.

Minst tre månader utan henne, så förfärligt sorgligt. Tackolov finns SCYPE, jag är enormt glad över det.

För hundra år sedan tog det ungefär 3 månader för ett brev att korsa Atlanten, om jag inte minns helt fel? Så än en gång tack för SCYPE.

Själv har jag nästintill outhärdliga smärtor i höger hand och får göra många saker med vänster, vilket gått över förvåning bra. Hur smärtorna tillkommit har jag ingen aning om, handen var helt ok i tisdags när jag somnade.

Denna dag innebär insamling av enris och förhoppningsvis besök hos Britt-Ingrid, mor enda levande kusin. Av någon underlig anledning, kallar jag henne inte tant som jag alltid annars gör med äldre. Jag undrar varför?