som kommenterade under föregående rubrik!
Jag förstår inte vad du menar när du säger att jag inte tar min sjukdom på största allvar! Jag tar också min föräldraroll på största allvar (Jules, vänligen kommentera hur jag är som förälder!)
Skulle det vara så att du tittar in här igen, sök på bipolär och bipolaritet, dessutom har jag nog läst det mesta som finns att tillgå på internet och i bokform.
Du säger att det är viktigt med tidig diagnostisering, jag håller med.
Jag har haft kontakt med psykiatrin i omgångar sedan jag var 15 och jag har hela tiden påtalat att min far var bipolär. Jag blev inte diagnostiserad förrän jag precis fyllt 37 för 1 1/2 år sedan) och nu kämpar jag varje dag med att jag har en livstidssjukdom.
Vill någon veta mer så fråga på, jag svarar efter bästa förmåga...
Natalina
9 augusti 2010 18:03
Tack för dina söta kommentarer :) men jag måste fråga en sak. Vad är äktenskapstycke? Har aldrig hört det faktiskt :p jag följer din blogg för den är intressant tycker jag så jag ska också länka till den :)
http://Natalina.bloggplatsen.se
Jua
10 augusti 2010 00:30
Jag måste ju bara svara på Annas kommentar.
1. att du har mage att kommentera min mors föräldraskap tar jag som en djup förolämpning, å både hennes och mina vägnar. Jag har alltid tyckt att jag har den coolaste morsan i världen, något som jag inte håller tyst om. Och om du ifrågasätter det blir jag jävligt förbannad. Vad är det förresten som du tycker att hon gjort så fel? Jag hoppas att det inte har att göra med att min och min bror har helt omvända könsroller från vad vi är förväntade att ha - för vad är felet med det?
Dessutom, du som verkar "veta" så mycket om bipolär sjukdom (läs: är duktig på att kopiera text från internet), borde veta att det kanske inte är så jävla nyttigt att kommentera en bipolär moders föräldrakunskaper. För är det något bipolära, och speciellt då kvinnor har, så är det dåligt självförtroende. Just dåligt självförtroende, är dock något jag inte har (tack mamma) så därför kommer jag att anmärka på några fler punkter i din kommentar.
2. Jag förstår inte hur du kan dra slutsatsen att min mor inte tar sin sjukdom på fullaste allvar. Det gör hon, det gör vi alla - för vi märker alla konsekvenserna av den, och den är där varje sekund. Bipolär sjukdom är en välsignelse pga att vi i min familj behöver inte alltid försöka vara så konventionella - för det kommer vi aldrig lyckas med i alla fall, och vi har givetvis en större förståelse för psykiskt sjuka människor än många andra.
Men bipolär sjukdom är givetvis också en förbannelse, och det är vi väl medvetna om, tro fan inget annat.
3. Att Vicky inte fick en diagnos förrän hon var 37 år gammal - VEMS jävla fel är det? Är det hennes fel helt plötsligt? Trots att hon sagt till psyk (sorry mamma, vet att du inte gillar det ordet, men jag gillar det ordet, för det har en negativ klang) - som hon skriver - att hennes far var bipolär.
4. Min mor är jävligt duktig på att laga mat, så kom fan inte här och få det att låta som att vi käkar på McDonald's varenda dag.
Insåg just att jag låter jävligt förbannad, och kanske, kanske till och med överreagerar lite. Men är det något jag inte tål, är det pekpinnar, speciellt inte främmande människor. Och är det något jag kan döda för, så är det min mor. Kritiserar du henne, kritiserar du mig, för jag är en produkt av henne och det finns ingen kvinna jag avgudar mer.
Kom gärna med förklaringar till våra frågor, åtminstone jag är nyfiken. Något ytterligare jag är nyfiken på, är varför du kopierar in en massa text, och tror på fullaste allvar att en människa som varit omgiven av en viss psykisk sjukdom sen hon föddes, inte skulle veta jävligt mycket om denna sjukdomen?
Vicky: Hoppas att jag kan komma hem snart. Jag kommer nog i helgen om jag har pengar kvar på busskortet. Saknar dig och älskar dig, trots att du tydligen är en dålig förälder utan sjukdomsinsikt
http://jua.bloggagratis.se
Bea
10 augusti 2010 07:18
:)
KÄRLEK!!!
Jag blir rörd in i hjärteroten. Alla föräldrars dröm är att lyckas så fantastiskt med sin uppfostran att de får barn som även som vuxna är stolta över oss och vågar stå upp för oss - precis som vi alltid, alltid gör för dem.
Heja Jules! Och Vicki!
http://aretsmama.bloggplatsen.se
Vikki
10 augusti 2010 07:51
Tack, jag blir rörd ända in i hjärteroten av din kommentar och lite blöt i ögonen av den! Jules är faktiskt den "tokskönaste" människa jag vet, jag får skriva vad som helst om henne så länge det är ärligt!
http://vickileh.bloggagratis.se
noboytoy
10 augusti 2010 17:44
Men herregud, vilken apa!!
Bry dig inte.
Gör som min mamma alltid har sagt: skit i dom, sätt näsan i vädret, bara;)
jeppe
11 augusti 2010 07:50
Alltså, jag förstår mig inte på folk.
KLippa och klistra in en text till ngn som levt med sjukdomen under sitt liv är inte bara dumt det är oförskämt!
Sedan grattis till att ha en dotter som står upp för dig på detta sätt!
Jag blev lite rörd i ögat faktiskt över hennes försvar!
http://baraenjeppe.bloggplatsen.se