drömde jag om min far.

Vi var i Härnösand och åkte i den hans gamla volvo 240 som han hade tills jag var 12 år. Jag väljer att säga hans, för min mor fick aldrig köra. Ni  vet, kvinnor kan inte köra bil. När vi åkte till Öland på somrarna, vilade/sov han ett tag på någon parkering, för gudarna

 förbjude att mor körde.

I drömmen ville jag att han skulle parkera vid domkyrkan (det är gratis parkering där) han vägrade den var för trång (han var inte särskilt bra på att köra bil). Han tyckte det var en olämplig parkeringsplats, så han parkerade efter vägen. Jag blev lite orolig att han skulle få en parkeringsböter, men det var omöjligt ansåg han för parkeringsplatsen ifråga var ju omöjlig.

Han hade svart kostym, vit skjorta och svart slips (tänk Vincent Vega/ Pulp Fiction) och hans hår var svart. Vi gick arm i arm för jag skulle visa honom Härnösand, vilket är löjligt för han, arbetat här ibland.

Iallafall fick det svarta håret mig att inse att han var död, för han var gråhårig när han dog, Jag frågade hur det var att vara död han svarade

'Det är mörkt, ingenting, man finns inte' mitt svar på det var: ' det är inte så, det är bara vad du tror.

Polsk Zchlager än SEX-NOLL-TVÅ  och den är så sann!

brukar vara en lyckodag för mig, särskilt om det är fullmåne! Jag lider inte av  nämligen inte av paraskevidekatriafobi! Jag tror fortfarande att jag kommer ha tur idag, kanske inte lika mycket som vid fullmåne, men tur ändå som sagt!

Natten är vacker och månen är full,
och du är som natten och jag är som månen
och du är som jag.

Mmm, men Sex-Noll-Två är ingen städlåt!

Den här däremot!

Ok, vi går direkt på nätdejt numero deux!

Han var på, väldigt på! Vi hade gemensam musiksmak, han blev imponerad av min kunskap gällande musik och obskyra gamla band.

Återigen tvekade jag lite, men han ville absolut komma och hälsa på, jag ville inte att barnen skulle vara inblandade i ett sådant tidigt skede. Han kom upp med sin dotter (8 år ett av de skönaste barn jag någonsin träffat) det kändes "säkert" att han hade henne med sig, vem vill fucka upp sina barn, liksom?

Vi hade en jättetrevlig helg, firade Jules födelsedag på en asiatisk restaurang i Sundsvall, vi kollade in Alnöbron som skall vara den enda av 10 likadana broar som inte rasat. Söndagen spenderade vi på Rotsidan, som är en av de vackraste platserna jag vet.

De åkte hem, han ringde mig , när han kom hem och sade att han inte mådde bra, min undran var förstås om det "kändes fel", absolut inte han ville bara vara kvar hos mig. Måndagmorgon på väg till jobbet ringer han och talar om hur mycket han saknar mig och min familj. Någon timme senare skickar han ett väldigt gulligt sms.

Dödstystnad, inte ett ljud. Jag skickade några sms, ingenting till svar. Jag tänkte att wtf han kanske tappat telefonen, den kanske blivit stulen eller något likande. Jag litade faktiskt på honom.

Tisdagmorgon får jag ett meddelande på MSN, han klarar inte av något förhållande just nu och han vill inte såra oss eller sin dotter mer än han gjort. Dottern föll nämligen lika hårt för oss som vi för henne, hon dyrkade Jules och på Rotsidan talade hon om att det kändes som hon känt mig i tusen år. Denna underbara lilla flicka var ingen lättimponerad sak hon hade den starkaste integritet jag någonsin sett hos ett barn i den åldern.

MSN??? En man på 40-nånting'  jag kommer inte ihåg nu och det har ingen betydelse nu. Så feg, rygglaslöst! Jag kan le åt det nu, det gjorde jag inte då, jag försäkrar.

Shit, det här verkar ju bli någon jäkla följetong. Jag ska följa upp med vad som hände senare på kvällen och förhoppningsvis ska jag någongång komma till min åsikt om vad romantik är!