som kommenterade under föregående rubrik!

Jag förstår inte vad du menar när du säger att jag inte tar min sjukdom på största allvar! Jag tar också min föräldraroll på största allvar (Jules, vänligen kommentera hur jag är som förälder!)

Skulle det vara så att du tittar in här igen, sök på bipolär och bipolaritet, dessutom  har jag nog läst det mesta som finns att tillgå på internet och i bokform.

Du säger att det är viktigt med tidig diagnostisering, jag håller med.

Jag har haft kontakt med psykiatrin i omgångar sedan jag var 15 och jag har hela tiden påtalat att min far var bipolär. Jag blev inte diagnostiserad förrän jag precis fyllt 37  för 1 1/2 år sedan) och nu kämpar jag varje dag med att jag har en livstidssjukdom.

Vill någon veta mer så fråga på, jag svarar efter bästa förmåga...

mina ord och skämmas, den 6/8 skrev jag, att jag inte skulle se;

"Någon av de där vampyrfilmerna, jag har läst böckerna, det räcker så. (Vill jag se vampyr, tar jag en med Bela Lugosi)"

Nu har jag precis sett Twilight och blev förtjust!

Jag har ju läst böckerna och första  gången var de underbara, så fort jag släpte de medvetna tankarna var jag i Forks. Det var dimmigt, regnigt och underbart grönt.

Tyvärr blev omläsningen en besvikelse, då håller de inte och det håller Jules  med om.

Förtjusningen i böckerna och filmerna tror jag mycket handlar om den romantiska "rena" kärleken i en man som är en riktig gentleman. På så sätt liknar de Jane Austens böcker och är välkomna i ett samhälle där de flesta böcker består av sex, våld och mord. Sex tycker jag är ok att läsa om men jag tycker inte om våld och mord, det får jag läsa så fort jag öppnar en dagstidnings hemsida.

Iallafall, jag ber om ursäkt och kan bara säga att det ska inte upprepas. Skulle det göra det ska jag äta upp min mössa för jag har nämligen ingen hatt.