allsång på Skansen! Det var mycket länge sedan, när Anders Lundin, något program i början bara! Nu tänker jag inte skälla på honom, hans barnprogram och barnlåtar var jättebra. Anstränger jag mitt minne riktigt oredentligt, verkar jag minnas att han var bra som programledare i "Bullen" också om han överhuvudtaget var med där?

Iallafall så gillar jag allsång, men "Allsång på Skansen" har ju slutat vara just det, vilket är en besvikelse! Få saker är roligare än att dra en bärs och sjunga med i RIKTIGA allsångslåtar! Det allra bästa är förstås att det är framför tv'n så ingen behöver lida av min obefintliga sångröst...

Igår var tydligen Magnus Uggla med och ställde till rabalder, enligt kvällstidningarna.

http://www.expressen.se/noje/musik/1.2100689/magnus-uggla-jag-ar-battre-an-abba

Det är trist när människor inte förstår hans ironiska humor, han är en väldigt rolig man. När han "hånade Abba, drev han med sig själv, han verkar gilla att göra det. Jag sörjer det faktum att han slutat blogga, för hans blogg var skitkul och jag följde den med stort nöje.

http://www.expressen.se/Nyheter/1.2100810/sa-farliga-ar-lekarna-i-den-nya-harda-skolan

Finns det ett lyckligt slut på det jag skrev i förra inlägget?

Ja och nej blir väl svaret, eller kanske inte alls, en ändring blev det iallafall.

Har du en gång varit mobbad, så fortsätter du vara det, tills du ändrar dig för omgivningen ändrar sig inte, du kommer  kanske alltid att känna dig utanför.

Jag tror min förändring kom mellan 7:an och 8:an, möjligen beroende av en allt våldsammare pappa. Har man en pappa som är som en osäkrad handgranat, du vet aldrig när det smäller, så blir folks pikar och gliringar tämligen obetydliga.

Jag började att skita i mobbarna helt enkelt, klädde mig som en svartrockare, och fick höra att jag var "ett knäppt jävla spöke". Det var bra, äntligen fanns det en anledning till glåporden.  Jag blev fortfarande inte omtyckt, men osårbar i mina ögon.

Den stora FÖRÄNDRINGEN kom på sommarlovet mellan 8:an och 9:an när jag var på språkresa i England.

"What Harry found most unusual about life at Ron's, however, wasn't the talking mirror or the clanking ghoul: it was the fact that everybody seemed to like him"

J.K Rowling; Harry Potter and the Chamber of Secrets.

 (Chapter Four; At Flourish and Blotts)

Så var det i Broadstairs, för första gången i mitt liv bland alldeles nya människor var jag populär! Det var en väldigt märklig och omvälvande upplevelse, att känna sig omtyckt!

Hur omvälvande det än var, så har inte mina sår suddats ut, jag blir fortfarande förvånad när jag ser kort på mig själv efter någon tid, reaktionen är alltid "Vad smal jag var!" Dagligdags i spegeln är jag nämligen jättetjock och jag blir förvånad om jag kommer i kläderna jag hade på tidigare bilder. Länge hade jag storlek 36, men jag var fortfarande tjock. När jag fått Jules forsatte jag att köpa kläder i storlek 40, som jag av någon underlig anledning måste ha skärp på!

Nu har jag gett upp det där med vikten och accepterat att jag alltid kommer att tro att jag är tjock och då gick jag ner i vikt. Så märklig världen kan vara!

ILLAMÅENDE

http://www.expressen.se/Nyheter/1.2100810/sa-farliga-ar-lekarna-i-den-nya-harda-skolan

När jag vid sju års ålder började skolan blev någonting fel. Jag vet inte om det var för att jag kunde läsa, skriva osv. och därför fick vara "hjälplärare", (vilket jag absolut inte uppskattade).

På dagis hade jag varit en naturlig ledartyp. Min mamma uppfostrade mig mig till att alla människor är lika mycket värda och att ingen rår för hur man är född, att man inte ska dra alla över en kam och att om man kan saker som andra inte kan eller har svårt för så ska man hjälpa dem. Min mormor sade alltid att man aldrig ska döma en människa, för man vet inte vad som gjort, att de hamnat där de är.

På dagis fick vi två barn som var lite annorlunda, vissa skulle kalla dem efterblivna, begåvningshandikappade eller utvecklingsstörda. Jag tycker inte att något av orden passar in. Alla människor är begåvade, möjligen på ett annorlunda sätt än majoriteten. Alla människor utvecklas i sin egen takt efter vad som är rätt för dem.

Dessa två barn på dagis tog jag  givetvis under mina vingars skugga. Jag brukade hjälpa Mattias på toaletten, truga honom att äta. Jag såg till att att han och Anna fick vara med och leka, för annars var inte jag med.

Sommaren efter 1:an träffade jag min gamla dagisavdelning på Fagerdalsbadet. Mest gladde det mig att se Mattias och ledsnast gjorde det mig när han inte kände igen mig utan bara sa nej till allt jag sa, som han gjorde med människor han inte kände.

Det har blev ju en avvikelse, som jag inte hade tänkt. Vad jag ville komma fram till var att jag kunde bestämma; att alla fick vara med och leka, genom att hota med att själv inte delta.

Att börja skolan blev en verklig chock, jag hade inte vetat att människor kunde vara så otrevliga.

Jag kommer inte riktigt ihåg vad som skedde, men det resulterade i huvudvärk och magverk, ofta verklig, ofta påhittad. Detta togs naturligtvis upp av min mamma på utvecklingssamtalen.

Fröken svarade att "jag var överkänslig" (gissa om jag avskyr det ordet? Det borde tas bort ur svenskan)

Lärdomen jag fick; var att det lönar inte sig att säga något, för inte jag var ju "ÖVERKÄNSLIG" och därmed var felet mitt!

När jag började 4:an fick jag min första kompis, eller fick, Lena hade aldrig någon att vara med heller.

Vi var väldigt roliga att plåga för de 3 POPULÄRA tjejerna! Det starkaste minnet är när Lenas fd bästa kompis (innan klasserna slogs samman och hon blev en tönt) hade födelsedagskalas och bjöd alla utom oss. Höjdpunkten var att springa och tjuvringa på Lenas dörr (hon bodde på 4:e våningen så det var lätt a se vilka som gjorde det) 3 eller 4 gånger. Vi var förkrossade, Lenas mamma var det, vi var väl "ÖVERKÄNSLIGA" hela bunten!

"Och jag grät mig till sömns efter alla dar"

Säkert! bandet med Annika Norlin alltså...