bara gå du. Där är dörren, du hittar ut!"

Jag orkar ingenting, jag orkar knappt med mig själv. All energi går åt till Jazz. Faktum är att det inte särskilt svårt. Han lagar mat ibland, han åker och handlar när jag ber honom, han går ut med Wilma självmant. Vi hjälps åt, helt enkelt.

Jag mår inte särskilt bra, jag skäms som fan över att jag är bipolär. För att jag skadar mig själv och de människor som betyder mest för mig. Det är en vetskap som inga piller i världen kan sudda ut.

Jag orkar ännu mindre, när "någon" behandlar mitt hem som ett hotell, därtill ett gratis hotell. När det enda "någon" gör är att koka kaffe. När jag och Jazz kommer hem från mor/mormor och köksbordet är fullt med kaffemuggar, vissa mysigt mögliga. När det ligger mögliga tomater, en bit äcklig gurka, och mjuk lök på diskbänken. När jag kliver upp på morgonen och varje morgon köksbordet står det fler och fler ölburkar.

När "någon" blir irriterad och arg så fort man säger något, eller säger förlåt, ett ord som totalt saknar innebörd för "någon". Jag ska försöka förklara en gång till, förlåt innebär att man förstår att man gjort fel och man ändrar sig i fortsättningen. Jag kanske ska förklara meningen "Jag ska!" också, det innebär att man faktiskt gör det man sagt "Jag ska!" om, inte att man bara struntar i det.

Det måste vara underbart att jag inte orkar bråka eller tjata! Att jag istället börjar gråta, när jag blir utskälld för att jag ber om något som borde vara självklart. Mitt dåliga samvete över att jag är bipolär, spelar stor roll i detta och  gör det väldigt enkelt att köra över mig. Att jag får höra att "Då åker jag till Sundsvall!" gör ju inte saken bättre.

Jag skriver det här, för att jag orkar inte inte bli avbruten och utskälld! Bara en sak till, jag menade vad jag sa när du stack till en kompis, jag menade verkligen att jag tycker att du ska åka till Sundsvall som du säger hela tiden. Det är bättre än att jag bara ska bli tröttare och mer ledsen än vad redan jag är.