om anlednigen till att jag inte uppdaterat.

Jag hade tänkt fortsätta med hur det var att spendera 6 veckor på psyket, men jag kommer inte ihåg särskilt mycket.

Jag gick med på att få ECT, vilket "ska vara" ett mirakelmedel. Det var det inte för mig, jag tappade bara närminnet ordentligt. Tex. besökte Jules mig ofta, jag kommer ihåg EN gång. ECTbehandlingarna blev inte så många som det var tänkt. Jag vill dock inte fördöma dessa behandlingar, de hade fantastiska resultat på vissa, jag var bara inte en av dem. Frånvaron av resultat tror jag var anledningen till att de slutade, jag är helt säker på att vi talade om detta. Det är dock inget jag riktigt kan komma ihåg.

Människorna jag träffade där var till ca 95% underbara (nu har jag räknat ihop personal och intagna). Ett ställe där alla (intagna) är så sköra, gör att det är en väldigt omtänksam och kärleksfull omgivning.

Förmodligen är det sorgligt att jag trivdes så bra. Det är nog förfärligt sorgligt att det var första gången i mitt liv jag kände mig omtyckt och värdefull. Det är nog förfärligt sorgligt att jag kunnat stanna där, om mina barn inte slet i mitt hjärta.

Det enda jag kan tänka, är att jag lever i en miserabel värld, när psyket känns som en bättre plats att vara på.  

Blixt och dunder igår kväll. (wow SMHI) Nu på morgonen när jag öppnade balkongdörren var luften sval och klar, eller vad man ska kalla det. Drömde riktigt ordenligt inatt. Det var inte särskilt trevliga drömmar, men de betyder ju ändock att djupsömnen fungerade som den skulle inatt.

Idag blir det roligheter som handling, kolla Jazz knä och boka tvättid. Jag ska nog vara glad att jag kan utföra sådana vardagliga saker. (se vad en god natts sömn kan göra för humöret!)

Blä för dåligt humör, säger Wilma!