Idag går att läsa att Sven-Otto Littorin avgår, vilket inte bekymrar mig nämnvärt.

Däremot bekymrar detta mig nämnvärt;

"Jag kan ge några exempel på vad jag menar: vid ett av de här tvistetillfällena ringde tre olika journalister min 14-årige son på hans mobiltelefon på skolan för att få en kommentar. Vid ett annat tillfälle kunde min då 8-årige son inte komma hem för att vårt hem var belägrat av journalister som ville ha en kommentar till, en bild till. Vid ytterligare ett tillfälle blev min 16-åriga dotter uppringd av en journalist som undrade hur det kändes att hennes pappa låg på hjärtintensiven på S:t Görans sjukhus.

Jag var inte utskriven då, när den journalisten ringde och jag hade av naturliga skäl inte haft möjlighet att ringa henne.

Hur tror ni att det känns när min 16-åriga dotter av en journalist får ett besked som hon tolkar som att jag ligger döende på sjukhus? Eller när min 8-årige son inte kan komma hem till sin pappa för att hemmet är belägrat?"

Finns det journalister som är totalt ute efter ett scoop att de går över lik för att få det? Uppenbarligen!

I maj skakades staden jag bor i av ett fruktansvärt trippelmord. Både min dotter och jag har träffat mördaren, hon är nära, mycket nära vän till en del av hans "vänner" i min sons klass var det flera som kände de mördade barnen. Härnösand är en liten stad. I media visas bilder av huset där denna tragedi skedde och vissa tidningar formligen vältrar sig i sin asgamsmentalitet. Det tas bilder på människors ryggar (många av dessa barn) när de försöker göra det oförståeliga på något sätt begripligt. De flesta människor som sörjer, människor i chock har inte någon möjlighet att värja sig mot detta. Man svarar på frågor som man egentligen inte vill besvara, för människor i chock kan inte värja sig!

Härnösandsbor blir frågade HUR DET KÄNNS! Svaren blir likartade, obegripbart, fruktansvärt och liknande. Jag vet inte vad dessa journalister förväntat sig för svar, MEN om de besatt den minsta gnutta av empati skulle frågan varit onödig att ställa. Svaren är "liksom, typ" självklara! De är självklara varje gång något liknande sker, var det än sker...

eller vad jag ska kalla det?

I dagens Aftonbladet kan man läsa vad meteorologen Pär Holmgren tycker om klimathotet!

http://www.aftonbladet.se/vader/article7428201.ab

inlägget jag skrev den 1/7. Jag (feg som jag är) gömde mig på toaletten och tordes inte komma fram förrän jag lessnat på badrummet. Försiktigt smög jag mig in i köket och viskade fram med darrande röst; 'Är du arg?' Då svarade "någon' (till min absoluta förvåning; 'Nä, det är ju sant, fast jag är tacksam för att du skriver "någon"'

Undrens tid, är tydligen inte förbi!

"Någon" och jag fångade förresten in Poppy Popper tidigt i morse. Det var en gemensam insats som behövdes. Nu kan jag åter ha balkongdörren öppen, det är rätt trevligt i det här vädret!

Bild på "någon"