för jag har sovit så förfärligt illa den senaste veckan. Vissa nätter har jag bara slumrat till någon timma.

Vaknar av mardrömmar alltför tidigt. Drömmer om samma sak hela tiden, huset där jag växte upp, som är min brors eller exsambons, medan jag förgäves försöker hävda att det är mitt. Pappa skymtar förbi, okontaktbar, på väg bort.

Jag känner sådan sorg över att han blivit kidnappad av sina släktingar och blivit kanoniserad. Det sker alltid på Nordhs sida, lev som en skit, när du dör blir du ändå ett helgon i släkten.

Var fanns de när han var sjuk? När han låg på psyket? Det var mammas släkt som hälsade på! Var bodde han när han kom hem från Katrineholm för att han fått sparken? Hos mormor och morfar, inte hos farmor och farfar i Kramfors, han valde att pendla dit istället fem mil fram och tillbaka.

Pappas släkt vill inte ha något med mig att göra, det märktes tydligt på begravningen och än mer på lunchen efter urnsättningen.

Min mor och jag övergav honom nämligen när de skilde sig. Jag var 17 år! Jag kunde inte bo hemma, i rädsla att han faktiskt skulle slå ihjäl mig en dag. Vilket jag faktiskt tror än idag är möjligt om mamma inte hade varit hemma och kunnat stoppa honom.

Det var tre år innan han dog som jag inte hade någon kontakt med honom, inte sedan han skrek åt min son. Det fungerade bättre med Jules hon bryr sig inte så mycket om sådant. Jazz däremot var rädd, han är oerhört känslig för labila människor. När vi hälsade på sov han hos Jules pappa (tack Ronny), sade att han hellre sov i trappen än hos morfar.

Sista gången vi var dit, hade jag med mig hembakta pepparkakor och kristyrer jag gjort. Kristyrerna slängde han i soporna (argt) han hade ju minsann diabetes. Nu hade jag inte tänkt att han skulle äta dem utan hänga dem i den lilla granen han hade eller ge bort dem till tant Dagmar (exälskarinna) som han firade jul med.

Pepparkakorna matade han Wilma med och jag tordes inte säga ifrån för vad du än gör Viktoria, gör inte pappa arg. Jag och Jazz satt i köket, han drack kaffe framför tv'n i vardagsrummet. Blev jag bjuden på en slätkopp, verkligen inte!

Ett år efter att jag vägrade svara i telefon, ringde det från polisen. Käre far hade polisanmält mig för stöld. Var hämnden ljuv, lilla pappa?

Naturligtvis, blev det inget av det hela men eftersom han gjort en anmälan, måste det till en utredning. Givetvis var det en teknikalitet, men så sårande. Jag som får ångest av att ta äpplen på ödetomter, jag är så lite tjuv man kan vara.

Trots allt, var jag där när han dog, jag förlät honom, när han ville bli förlåten. Det var jag som höll honom i handen, det var jag som slöt hans ögon.

Jag ångrar att jag aldrig sade ifrån, jag ångrar att jag aldrig sade till honom att; du talar inte till mig på det sättet, du talar inte till mina barn på det sättet.

Det är därför jag alltid varit så noga med att uppfostra mina barn till att de får säga ifrån, känns det inte bra så får de säga ifrån och tacknämligt nog är båda duktiga på det.

Hoppas på katharsis, och att få sova gott.

när det gäller djurägare!

Tittade nyss ut genom köksfönstret och ser en man stå i lekparken nedanför.

Tittar ut lite senare och han är kvar, han har sällskap av sin katt! Jag tycker det är jättefint att människor med innekatter går ut och rastar dem, men i lekparken, där största ytan består av sand?

Vet ni vad han gör sedan? Jo, han går till lekplatsen nedanför, som också har en jättestor sandyta.

Jag undrar vad han tänker, alla lösspringande katter går dit ändå, så jag kan också gå dit med min katt? Eller om jag rastar katten i sandlådor slipper jag göra rent lådan inne så mycket?

Katterna på bilderna har inget med berättelsen att göra.