efter ett rejält åskväder, som rensar den kvalmiga luften. Jag vill ha rikligt med regn!

I Härnösand byggs det för fullt, nya vägar som måste tillkomma pga. Botniabanan. Det är ju inte så dumt, men under tiden är det fullt med tillfälliga vägar. I en Kuststad som Härnösand blåser det mycket, därför är det sandstorm mer eller mindre hela tiden, eller ett bättre ord är kanske dammstorm. Smhi lovar regn ikväll och i natt, jag hoppas de har rätt. Förmodligen hoppas jag för mycket.

Jazz och jag slog vad igår, han trodde på Tyskland, jag på Uruguay. Hade han rätt skulle han få ha min dator hela dagen. Han hade rätt, men åkte och badade med en kompis istället.

Idag ska vi göra samma sak. Jag håller på Holland, det har jag redan sagt. Hoppas att jag får ändra mig för bläckfisken Paul säger att Spanien ska vinna. Har han rätt avundas jag Jules i Barcelona. Upplevelsen jag hade på Roskilde 1992 när Danmark slog Tyskland i EM-finalen var himmelskt underbar. Stämningen går inte att beskriva, särskilt inte lyckovrålet som hördes över hela Roskilde när matchen var över Danmark och stod som vinnare.

Oj, jag har visst varit ung och haft roligt en gång i tidernas begynnelse, jag också!

Har försökt kolla när jag köpte den på Adlibris, men det verkar som jag köpt den någon annanstans. I allafall så är den bra och den är ännu en av mina böcker som håller på att falla sönder.

Dagen har varit förfärligt tråkig, har roat mig med att spela Pirates på Facebook och gjort ett test som visar att jag är Dr. John Dorian. Det var förträffligt att få veta!

Jag brukar mycket sällan använda mig av Facebook, men nu tänkte jag att Jules skulle uppdatera.

Det här måste vara det tråkigaste inlägg jag någonsin åstakommit. Jag ber om ursäkt!

G'natt

Det här jävlaäckelsjödyngpölvattnet smakar SATAN! Jag mår illa, det känns som vattnets fel. Dra en vattenledning från Timrå och låt mig slippa smaken av dy. Det är ju så att man börjar fundera om man inte ska flytta tillbaka till Sundsvall även om den staden bara har positiv sak; GOTT KALLT VATTEN ÄVEN PÅ SOMMAREN!

upptäckt i Nobelprisklass!!! Det är ett år sedan idag jag började blogga.

Mycket märkligt...

åker till Barcelona idag. En månad utan henne, lite konstigt, lite oroligt och kul för henne. Kul för mig också, jag är glad att hon ser sig om i världen, att hon prövar sina vingar, som säkert håller alldeles utmärkt! Jag har fullt förtroende för att hon kan ta hand om sig själv.

Nu ska jag skaffa Scypekonto, så att vi kan kommunicera. Jag hoppas dock att hon inte kommer att ha särskilt mycket tid till det. Det vore ju förfärligt om hon bara satt framför datorn och var olycklig!

Jules, 'La Sagrada Familia' är ett måste! Jag vet att du gillar Dalí så 'Salvador Dalí Museum i Figueres skulle säkert vara trevligt att besöka. Nu ska inte jag sitta och räkna upp en massa sevärdheter för du kommer säkert ha fullt upp, men snälla försök se någonting! Försök också att se lite katalansk musik. Sätt dig i en kyrka och insup stämningen, tänd ett ljus för familjen (vet ju aldrig om det fungerar) Dumt att jag skriver det här eftersom du har för vana att aldrig göra det jag tycker...

Du är redan saknad!  

vattenfranska. Har bränt mig i handflatan, trodde att gallret jag tog ur ugnen (de ska kallna på galler) hade svalnat. Vilket det inte hade, min tidsuppfattning är piss.

När jag var 18-19 och jobbade i hemtjänsten, hade jag en tant som skulle ha fika på kvällen. Hon var tämligen dement, trots detta hade hon ingen timer på spisen. Damen ifråga, kom ihåg att hon ville ha te eller om det var kaffe på kvällen och satte på spisen, det var sällan hon kom ihåg vad hon skulle göra sedan. Men när man kom sade hon att hon druckit, vad det nu var hon drack, vilket det i ca 95% av fallen inte fanns något spår av. Kvällen i fråga känner jag att spisen är varm, så jag försöker utröna vilken platta som varit på eftersom det var en väääldigt långsam spis.

Mitt yngre jag känner då på plattorna vilken som är varm, med hela handflatan (jag var lika smart då som nu) jag antar att det var för att när jag höll handen ovanför kändes inget särskilt. Det var den 4:e plattan hon använt. Det märktes liksom av smärtan i handflatan vid kontaktan med plattan. Jag smörjer in handflatan med smör, vilket annan tant sagt var jättebra (det har jag senare hört att det inte är, det är bara vatten som gäller) Jag vill minnas att jag hade två tanter kvar, sysslorna där utfördes med vänster hand, vilket var rätt krångligt.

Det svåraste på hela kvällen var dock när min far kom och hämtade mig. Han fick ju absolut inte se insidan av höger hand (han skulle ha exploderat av ilska)  Just ja, det som var svårast var att sätta på sig bilbältet användande endast vänster hand.

Den här lilla brännskadan är ingenting i jämförelse, det är nästan så att jag sjunger och dansar av glädje, att den inte är som den jag fortfarande har ärr i handen efter!

Idag går att läsa att Sven-Otto Littorin avgår, vilket inte bekymrar mig nämnvärt.

Däremot bekymrar detta mig nämnvärt;

"Jag kan ge några exempel på vad jag menar: vid ett av de här tvistetillfällena ringde tre olika journalister min 14-årige son på hans mobiltelefon på skolan för att få en kommentar. Vid ett annat tillfälle kunde min då 8-årige son inte komma hem för att vårt hem var belägrat av journalister som ville ha en kommentar till, en bild till. Vid ytterligare ett tillfälle blev min 16-åriga dotter uppringd av en journalist som undrade hur det kändes att hennes pappa låg på hjärtintensiven på S:t Görans sjukhus.

Jag var inte utskriven då, när den journalisten ringde och jag hade av naturliga skäl inte haft möjlighet att ringa henne.

Hur tror ni att det känns när min 16-åriga dotter av en journalist får ett besked som hon tolkar som att jag ligger döende på sjukhus? Eller när min 8-årige son inte kan komma hem till sin pappa för att hemmet är belägrat?"

Finns det journalister som är totalt ute efter ett scoop att de går över lik för att få det? Uppenbarligen!

I maj skakades staden jag bor i av ett fruktansvärt trippelmord. Både min dotter och jag har träffat mördaren, hon är nära, mycket nära vän till en del av hans "vänner" i min sons klass var det flera som kände de mördade barnen. Härnösand är en liten stad. I media visas bilder av huset där denna tragedi skedde och vissa tidningar formligen vältrar sig i sin asgamsmentalitet. Det tas bilder på människors ryggar (många av dessa barn) när de försöker göra det oförståeliga på något sätt begripligt. De flesta människor som sörjer, människor i chock har inte någon möjlighet att värja sig mot detta. Man svarar på frågor som man egentligen inte vill besvara, för människor i chock kan inte värja sig!

Härnösandsbor blir frågade HUR DET KÄNNS! Svaren blir likartade, obegripbart, fruktansvärt och liknande. Jag vet inte vad dessa journalister förväntat sig för svar, MEN om de besatt den minsta gnutta av empati skulle frågan varit onödig att ställa. Svaren är "liksom, typ" självklara! De är självklara varje gång något liknande sker, var det än sker...

eller vad jag ska kalla det?

I dagens Aftonbladet kan man läsa vad meteorologen Pär Holmgren tycker om klimathotet!

http://www.aftonbladet.se/vader/article7428201.ab