shed light

15 september 2010 21:19

Tack för uppmärksammheten!
Vi måste reagera mot orättvisor i media!
BRA att du mailade till Linnè. Jag har ringt honom vid ett tidigare tillfälle. Han var rätt otrevlig då.
Vid sådana här tillfällen ska man egentligen alltid ställa en motfråga till journalisten; vilken kön var det på dem som gav uppmuntrande ryggdunk till honom?
Jag vet efter allt mitt nätläsande att, som jag nämnt min blogg, 95% och ibland 100% utav de som hör av sig är män med en viss typ av åsikter.
Och då är det ju inte konstigt om dom som själva retar sig på unga tjejer eller kvinnor, vill bagatellisera det här.
Faktum är att det bästa är nog att kontakta Hjörne om detta, han har faktiskt vettiga jämställdhetsåsikter har jag upplevt.
Att journalisten Linnè är inkrökt är ju tydligt.

Viktoria

16 september 2010 03:22

Verkligen, vad jag kan se är han en äldre herre själv. Jag fortsätter göra min åsikt hörd på gp, att de behöver sig en tankeställare är uppenbart!

pinkozzy

16 september 2010 11:34

Har nu läst artikeln och håller helt med dig. Att skriva den sista raden får det hela att verka roligt. Vad är det för roligt med misshandel. Det är väl en allvarligt menad artikel och inte någon ståupp-grej.

Viktoria

17 september 2010 09:14

Tack!

baraenjeppe

16 september 2010 16:42

Vilket NÖT
Om detta är kul...då har man en jävligt taskig humor...kanske skulle han skratta om han fick lite köttförs i huvudet? eller inte...

noboytoy

18 september 2010 12:41

Haha, jeppe "vilket nöt". Det var kul.

Fan vad bra du är Viktoria!! Att du skrev och påtalade detta! Underbart!

Bara för det, tänker jag också slänga iväg ett mail till Linnè.

EN ensam kvinna som ifrågasätter blir ofta ansedd som en manisk och överkänslig fjolla. Så ju fler vi är som opponerar oss...

Artikeln är löjlig. BRA JOBBAT!

Viktoria

18 september 2010 13:49

Tack, jag hoppas verkligen att chefredaktören tar tag i detta, men mejla Peter Linné först för att se om han ändrat inställning!
Det är fan' kul att påverka, eller åtminstone försöka!
Dessutom kan jag aldrig påminna mig att jag sett något liknande i samband med att en man blivit misshandlad, jag skulle ha blivit lika upprörd då!

Bitterfittan

18 september 2010 17:46

I just detta fall kan jag faktiskt skriva som både "offer" och "genomsnittsläsaren". Som läsare och människa blir jag helt galen på bagatelliseringen - i en av sveriges största dagstidningar - och att göra sig lustig över en annan människas trauma.

Som en som blivit misshandlad och högst ofrivilligt figurerat i massmedia som offer kan jag säga att det är den mest fruktansvärda, ångestfyllda tillvaro man kan tänka sig. Att dels bli misshandlad, sedan anmäla en person (som i detta fallet stått mig nära) och dessutom få det offentliggjort i massmedia så att spekulationerna dras igång. Att då dessutom en människa tar sig friheten att raljera över situationen hade förmodligen knäckt mig. Livet var liksom raserat ändå.
I mitt fall var det en journalist som hittade på egna fakta i artikeln samt skrev betydligt mer ingående om hela relationen än vad som var överhuvudtaget var av allmänintresse el nyhetsvärde - bara för att det skulle bli mer tydligt vem det handlade om. Jag ringde upp journalisten som först på tredje försöket gick med att prata med mig. Men någon rättelse i tidningen kom förstås aldrig.....

Viktoria

18 september 2010 18:04

Jag finner det märkligt hur lite kvinnor respekteras nästan överallt i samhället.
Tex. när det klagas på ensamstående mödrars oförmåga att uppfostra barn om sonen skulle bli ligist? Varför ska de få skit? Varför inte kasta skit på den frånvarande pappan?

Bitterfittan

19 september 2010 09:41

Ja man blir helt tokig av det! Men en klok människa sa en gång till mig (efter att jag tittat på ett avsnitt av någon dokumentär på fyran där bråkstakar fick "prova på" att sitta inne) att "kritiken är inte riktad mot mamman. Det är ni som är så rädda att inte räcka till att ni lägger till det här på er lista över egna krav på er. Ingen i hela världen kan tro att en person kan täcka upp för två."
Skönt att höra att andra inte har samma höga krav på oss som vi själva har. Samtidigt så minskas ju inte oron för barnens framtid eftersom man kämpar och kämpar för att vara just två personer.