Det finns en anledning till att jag skaffade den här bloggen. Jag är bipolär, det är något jag aldrig berättar för någon.  Jag är psykiskt sjuk, jag är inte som andra, det är fel på mig. Jag vet inte om jag någonsin sagt det här till någon, inte min psykiatriker, inte min samtalsterapeut. Skammen är som ett hål i mig och jag vill inte röra vid det. Jag är stigmatiserad, jag är en galning.  Logiskt sett vet jag att det inte är så, men det är så det känns och det är så jag tror att andra ser mig.

   Större delen av mitt vuxna liv har jag haft kontakt med den psykiatriska öppenvården (jag gillar inte uttrycket psyk). Jag har blivit behandlad för långvariga depressioner. Utom när jag mått fantastiskt bra, avslutat kontakten för att efter att en period på ca. 6 månader fallit ner i en depression igen.

   Min far var också bipolär och jag har många gånger frågat om jag också kan vara det, svaret har blivit; nej inte alls!

Nu orkar jag inte skriva mer om det här, återkommer till ämnet en annan gång.