"When love speaks, the voice of all the gods make heaven drowsy with the harmony."

Jag har tillbringat eftermiddagen seende denna underskattade pärla, jag vet att vissa anser den vara förfärlig och totalt värdelös. Vän av ordning anser att man inte kan göra Shakespeare till en musikalfilm, jag tycker att Kenneth Branagh visar att det är både möjligt och blir fantstiskt.

  Det är en hyllning till 30-talets filmer, sådana de brukade visa på helgerna när jag var barn. Love's Labour's Lost är totalt "over the top" den är löjlig och lekfull på ett hjärtevärmande sätt. Skulle jag likna den vid ett djur så är den en ullig, fluffig och gullig kanin. En sak måste man dock ha för att uppskatta denna film, humor. Det är därför Jules och jag uppskattar den så mycket.

Freja får illustrera hur jag tycker att Love's Labour's Lost är  

Första gången jag såg Henry V var i början av 1991, jag tyckte den var värdelös, grå med alldeles för mycket krigsscener. Vet inte riktigt hur jag tänkte, eftersom Henry V drar ut i krig mot fransmännen och detta leder till den ärorika segern vid Agincourt, så lär det ju vara krigsscener i den. Det är tur att man inte är bättre än att man kan ändra sig. Henry V är en modern klassiker, det är en film som har ett sådant djup, att jag vill stanna i den. Kenneth Branagh är trovärdig som alltid, och ännu lite mer trovärdig än det egentligen är möjligt att vara när han håller St. Crispin's Day Speech. Det är tur att han är skådespelare och inte politiker, för han skulle kunna få en pacifist som jag helt övertygad om att det är rätt att gå ut i krig och jag skulle göra det med ett leende på läpparna.

Det blev en bagatell efter Carrington, dock en viktig sådan. Alla har rätt att få vara sig själva, alla har rätt att vara.  Det är inte världens bästa film, men snygg och rolig. Alla har rätt att få vara sig själva, alla har rätt att vara det, så länge ingen blir skadad! En skön lördagseftermiddagfilm mao.