Lång skogsvandring med Wilma letandes svamp.

Det var inte så kul, därför att;

1. Noll utdelning på svampsidan

2. En av mina stövlar har en lång spricka, vilket jag upptäckte i en vattenpöl.

3. Ljud i öronen är trevligt på promenader, är dock tveksam till det med hund eftersom man tappar i uppmärksamhet, ska fundera lite till på det...

4. Varför är alla underbara män homosexuella?

Allt var dock inte värdelöst därför att;

1. Vädret var vackert.

2. Wilma kommer perfekt på inkallning, det är konstant men bra iallafall. (även vid "störningar")

3. Jag tappade inte kopplet.

4. Stephen Fry läsande "Harry Potter and the Philosopher's Stone" i öronen (se även punkt 3 under inte så kul)

5. Stephen Fry är underbar (se även punkt 4 under inte så kul)

en eftersläng av Love's Labour's Lost, det var ju ovanligt för jag är ingen dansant person. Jag var även från Frankrike (också eftersläng från Love's Labour's Lost)  ett tag, vilket var lite jobbigt för min franska är minimal. Det blir liksom så svårt att vara trovärdig fransyska när minnena från tre års fransklektioner på högstadiet sträcker sig till att beställa taxi, hotellrum med dubbelsäng och badkar eller dusch samt rött vin...

   Drömde också att jag var i S-vall hos Jules (hon bor halva tiden där) av någon underlig anledning gav jag Lucifer kattsand i matskålen, vilket det tog ett tag att komma på. När jag kommit på det hällde jag ut kattsanden i toaletten, där den svällde och det höll på att bli översvämmning, vilket var väldigt panikartat för Jules pappa skulle ha blivit otroligt upprörd. Jules kompis Tobis var där, de låtsashånglade fast jag fattade inte riktigt varför, dessutom såg inte Tobias ut som sig själv (han är supersöt) utan var ful???

   Har tappat mina öronproppar, eller en av dem, vilket gör att jag sover skitdåligt. Grannens tax börjar skälla strax före kl. 7 på morgonen, när grannen går på jobbet, och fortsätter med det i ca. två timmar. Idag hade hon sällskap av en jättehund som var ute någonstans, den fick sällskap av diverse andra hundar på morgonpromenad. Nu värker mitt huvud. Jag är dock väldigt tacksam för att Wilma inte dras igång av andra skällande hundar, hon skäller bara när det kommer främmande människor upp på 3:e våningen eller någon lever om i trappen. Lite märkligt det där, att jag inte kan slappna av och sova utan öronproppar, minsta ljud väcker mig. Igår var det någon som for iväg i en bil på natten, jag vaknar och det tar timmar innan jag kan somna om.

"When love speaks, the voice of all the gods make heaven drowsy with the harmony."

Jag har tillbringat eftermiddagen seende denna underskattade pärla, jag vet att vissa anser den vara förfärlig och totalt värdelös. Vän av ordning anser att man inte kan göra Shakespeare till en musikalfilm, jag tycker att Kenneth Branagh visar att det är både möjligt och blir fantstiskt.

  Det är en hyllning till 30-talets filmer, sådana de brukade visa på helgerna när jag var barn. Love's Labour's Lost är totalt "over the top" den är löjlig och lekfull på ett hjärtevärmande sätt. Skulle jag likna den vid ett djur så är den en ullig, fluffig och gullig kanin. En sak måste man dock ha för att uppskatta denna film, humor. Det är därför Jules och jag uppskattar den så mycket.

Freja får illustrera hur jag tycker att Love's Labour's Lost är  

Första gången jag såg Henry V var i början av 1991, jag tyckte den var värdelös, grå med alldeles för mycket krigsscener. Vet inte riktigt hur jag tänkte, eftersom Henry V drar ut i krig mot fransmännen och detta leder till den ärorika segern vid Agincourt, så lär det ju vara krigsscener i den. Det är tur att man inte är bättre än att man kan ändra sig. Henry V är en modern klassiker, det är en film som har ett sådant djup, att jag vill stanna i den. Kenneth Branagh är trovärdig som alltid, och ännu lite mer trovärdig än det egentligen är möjligt att vara när han håller St. Crispin's Day Speech. Det är tur att han är skådespelare och inte politiker, för han skulle kunna få en pacifist som jag helt övertygad om att det är rätt att gå ut i krig och jag skulle göra det med ett leende på läpparna.

Det blev en bagatell efter Carrington, dock en viktig sådan. Alla har rätt att få vara sig själva, alla har rätt att vara.  Det är inte världens bästa film, men snygg och rolig. Alla har rätt att få vara sig själva, alla har rätt att vara det, så länge ingen blir skadad! En skön lördagseftermiddagfilm mao.

en film som bara blir bättre för varje gång man ser den! Oerhört vacker och lågmäld om två excentriska människor som finner helhet tillsammans. Det är en ganska märklig kärlekshistoria eftersom Lytton Strachey var bög och Dora Carrington var kvinna, deras platoniska kärlek är konstant och föremålen för deras kroppsliga lustar varierar.

  Det är ingen film om Carringtons målande eller Lyttons författande utan en berättelse om deras okonventionella kärlek. Intimiteten som finns i deras förhållande är rörande.

  Jag har sett denna film 3 eller 4 gånger och varje gång ger den en ny upplevelse. Jag tyckte att Lytton var omänsklig mot Carrington. Denna gång har jag sett en ny historia där, hennes kärlek till honom är besvarad.

och därför också hösten!

Nu har jag sett Peter's Friends igen och måste säga att jag hade fel, slutet är inte förhastat, enda felet är att Kenneth Branagh spelar över som full i slutet. Jag förlåter honom dock, det är enda gången jag inte ansett honom trovärdig i en film. Nu tvekar jag lite över fortsättningen, endera Carrington med Emma Thompson eller Henry V med Kenneth Branagh och Emma Thompson. Efter en stunds eftertanke väljer jag Carrington och sparar Henry V tills att det blir mörkare. Carrington är en riktig pärla, wtf. Emma Thomson har huvudrollen, det säger ju allt!

nu blir det dags för te eller rött vin, tända ljus och film. Det är dags att förbereda sig för vinterdvalan, gosa till sig riktigt ordentlig i hemmet. Lite sorgligt är det, men också skönt. Vila från sommarstressen, där allt måste vara perfekt, bästa skolavslutningen, midsommarfirandet, semestern, kräft-, grill och surströmmingsfesterna. Ärligt talat, jag finner sommarperfektionshetsen  både äcklig och ångestframkallande.

  Sommar för mig är att gräva i jorden, en god bok i hängmattan, tillbringa helgerna i naturen, göra upp eld och sova på ett liggunderlag vid den, vakna av morgonsolen, koka vatten på spritköket slänga i lite färska örter, låta det dra ett tag, sedan sitter man där i soluppgången dricker örtte och tittar på älven.

   Nätterna är har ju blivit kyliga, men är det fint väder tillbringar jag nästa helg under bar himmel. Sista gången för säsongen, antar jag. Längtar hem till Thorsàkir och älven, längtar hem! Jag undrar om det är så att ens själ har ett hem? Isåfall är mitt hem där...